Sigfrid Ericson - samlare av liljor och primulor
Sigfrids botaniska intresse omfattade alla växter, men han brann särskild för liljor och primulor som han hade en imponerande samling av på Vargaslätten.
Samlingen byggdes upp av lökar från Europa, Asien och USA, men han ägnade sig åt egen fröförökning och korsning.
Sigfrids intresse för liljor började redan i barndomen.
Så här skriver han:
"Den enda lilja som växte i mina föräldrars trädgård var den brandgula liljan, L. bulbiferum, och vi barn betraktade den som höjden av all blomsterprakt. De blommande stänglarna räckte oss högt över huvudet, och vi brukade böja ned dem för att känna den i solskenet mättande, varma doften och för att riktigt kunna se i blommorna, där kryp av alla slag höllo till.
Hos grannen fanns i stället saffransliljan, L. Auranticum, men vi såg inte någon egentlig skillnad mellan dem. Framme i byn hos faster Johanna på Högen, som hade en riktig herrgårdsträdgård, skött av trädgårdsmästare, fanns också krolliljan, L. martagon, både den vanliga ljusa och den mörkbruna, L. M. dalmaticum, vilken vi tyckte såg obeskrivligt förnäm, nästan konstgjord ut.
Den vita liljan, L. candidum, såg jag första gången långt senare hos morfar på Stämmemad. Han hade i sin välskötta trädgård några lökar av denna alltid lika högt uppskattade lilja, och de dagar då de blommade, bars eftermiddagskaffet ut på gården, för att alla skulle få beundra dess skönhet.
De liljor som Sigfrid nämner fanns alla på Vargaslätten under hans tid, och man kan ju anta att han hade fått lökar av sin far, sin granne, sin faster och sin morfar. Det var dessa sorter som växte i svenska trädgårdar på den här tiden. Men Sigfrids samling utökades som sagt.
Lilium chalcedonicum ansåg han vara den förnämsta av de europeiska liljorna, efter madonnaliljan. Det är en välväxt lilja med meterhög stängel, tätt besatt med ljusgröna, nästan silverglänsande blad. Blommorna liknar krolliljans men är starkt cinnoberröda. Lilium dalhansonii liknar även den krolliljan och är den också en hybrid mellan denna och den japanska Lilium hansonii. Med sin ovanliga färgteckning i djup mahogny som övergår i ockragult med mörka fläckar drar den blickarna till sig. Kaukasusliljan Lilium szovitsianum förväxlas ofta med Lilium monadelphum.
YTTERLIGARE ETT VÄXTSLÄKTE intresserade Sigfrid Ericson. Det var primulor, eller aurikelsläktet. Men intresserade är nog ett alltför svagt ord, jag tror nog att man får säga att han älskade dessa várblommor och det av flera anled- ningar. I Allmän svensk Trädgårdstidning skrev han en artikelserie om primulor, och de drygt sjuttio som han beskrev i sina artiklar hade ett gemensamt - växte alla på Vargaslätten! Sigfrid ansåg att många primulor var lättodlade och de trivdes utmärkt i Vargaslättens fuktiga och skyddade klimat.
Blommornas utseende är mycket varierat och de överraskar med en mängd olika färger och former. Och så är det doften. Av vårblommorna äger nog Iris reticulata den mest förfinade doften, men den vilda aurikeln den ljuvligaste, ansåg Sigfrid, som också menade att den vilda aurikeln med stora, klargula doftande blommor i rika flockar på kraftiga höga stänglar, vackert pudrade, var den mest odlingsvärda av alla stenpartiväxter. Aurikler tillhör gullvivefamiljen som har över 425 arter och tusentals hybrider. Trädgårdsaurikeln härstammar från en naturlig korsning mellan vildaurikeln Primula auricula och rosenaurikeln Primula hirsuta.
Texterna är tagna ur boken:
"Vargaslätten - Historien om en trädgård" av Christina Högardh-Ihr
Sigfrid Ericson skrev omfattande texter till Allmänna Svensk Trädgårdstidning.
1929 om primulor (del 1, del 2, del 3, del 4)
1937 om liljor (del 1, del 2)