Jubileumsutställningen Göteborg 1923
Stadens 300-årsjubileum firades med en utställning i hela staden som byggdes om med flera byggnader: Göteborgs konstmuseum, Göteborgs botaniska trädgård, Liseberg och Svenska Mässan.
Jubileumsutställningen i Göteborg invigdes den 8 maj 1923 av kung Gustaf V. Utställningen arrangerades för att högtidlighålla stadens 300-årsjubileum som visserligen inträffade 1921 men utställningen blev fördröjd till 1923. Utställningen var planerad att stänga den 30 september men förlängdes till den 15 oktober och hade då besökts av 4,2 miljoner personer.
Utställningen omfattade stora delar av Göteborg och ett flertal av dagens mer välkända byggnader och institutioner grundades som exempelvis Göteborgs konstmuseum, Göteborgs botaniska trädgård, Liseberg och Svenska Mässan.
Arkitektens arbete
Arbetet och ritningar till och den konstnärliga byggnadsledningen av utställningen har med undantaget av nöjesfältet på Liseberg och konstindustriens byggnad i dess helhet omhänderhafts av arkitektkonsortiet ARES. Ursprungligen bildad för deltagande i tävlan om Götaplatsens ordnande bestod denna sammanslutning i början av arkitekterna Ernst Torulf, Sigfrid Ericson, Arvid Bjerke och R.O. Swensson, vilka gemensamt uppgjorde det år 1919 framlagda skissförslaget till utställningen.
Den 16 april 1917 utlystes en allmän svensk arkitekttävlan om Götaplatsens ordnande. Andra pristagarna blev Ares-konsortiet, men vid omtävlan sattes Ares’ förslag i första rummet, och konsortiet erhöll 1918 uppdrag att utarbeta ritningar till platsen vilka förelag färdiga i januari 1919. Utställningen hade grupperats kring 3 huvudavdelningar: minnesutställning på Johannebergsområdet från Götaplatsen till Korsvägen, exportutställningen mellan Korsvägen och Mölndalsån, samt nöjesfält på Lisebergsområdet.
Skissritningar vunnit utställningsstyrelsens gillande, och den 20 januari 1920 antogs Areskonsortiet till arkitekt för utställningsbyggnaderna. Detta uppdrag, som till en början endast innefattade uppgörandet av alla erforderliga byggnadsritningar, utvidgades sedermera till att även omfatta den konstnärliga ledningen av byggnadsarbetet, varemot den tekniska såväl som den ekonomiska byggnadsledningen hela tiden omhänderhades av utställningens egna tjänstemän.
En jämförelse mellan huvudritningarna och den färdiga utställningen visar i själva verket i arkitekturbehandlingen genomgripande olikheter, och detta gäller ej minst de för helhetsverkan viktigaste partierna minareterna och minneshallen, långa gården och kupolen, vilka först på ett mycket sent stadium och efter en mångfald olika försök fick sin slutgiltiga form. Då dessutom under hela byggnadstiden gång efter annan nya utställningsavdelningar tillkom, kan man med rätta säga, att utställningsarkitekturen växte fram på ett i många avseenden lika levande sätt, som ett skulpturverk under bildhuggarens händer.
Inspiration
Konstindustriutställningen i Stockholm 1909 hade på ett övertygande sätt visat, vilka fördelar ett genomfört system av kringbyggde öppna platser och gårdsinteriörer kan medföra. Vad en genomtänkt planläggning kan betyda, framgick även tydligt av Osloutställningen 1914, vilken i sin mån också gav impulsen till en vidsträcktare användning av trädgårdskonsten.
Det gällde att spela på strängar, som ägde klang för alla, och det blev därför i arkitekturens rytm, i färg, blommor och skulptur vi sökte de förnämsta uttrycksmedlen.
Den empirebetonade klassicism var vid utställningstiden förhärskande, och det måste anses lyckligt, att en sådan dräkt, som i så många avseenden motsvarar en utställnings fodringar, då var modern. I 1300-talets Italien sökte vi något av gotikens mjukare grace, i de pompejanska stuckerna ett friskare handlag. Att kejsartidens Rom hade sin andel i komponerandet av sådana partier som entrégården och kupolen är lätt att se, och lika tydligt är att se att minneshallen är inspirerad av grekiska arkitektur. Också från närmare liggande håll hämtade vi impulser: Göteborgs egen äldre arkitektur, färghållning kom från Köpenhamn och tydliga österländska, främst kinesiska, inslag.
Trädgårdsdelen
Full fart över trädgårdsarbetet blev det emellertid först sedan utställningsstyrelsen som trädgårdsarkitekt anställt stadsingeniören Erik Bülow Hübe, vilken i samarbete med utställningsarkitekterna, dels efter deras skisser, dels självständigt projekterade trädgårdsanläggningarna och ledde utförandet därav, och som därvid i en stor uppgift fick tillfälle ådagalägga en sällsynt omfattande insikt och förmåga. Detta samarbete blev för författaren till dessa rader ett av utställningens angenämaste minnen, och under de vackra vårvintrarna var ingen mera välkommen till arkitektkontoret än trädgårdsarkitekten, vars ankomst gärna betydde en tid av stimulerande arbete på ett område, där arbetet självt var en rekreation.
Ett planteringsföretag, som i god tid måste utföras, var inflyttningen av större träd. Under vintern 1921–22 flyttades med frusen rotklump till utställningen en del stora almar, lönnar och häggar, hämtade dels från Götaplatsen, dels från Liseberg. De största av dem voro fullväxta träd med en höjd av närmare 15 m, vilka krävde en omsorgsfull vård för att hinna repa sig till utställningssommaren.
Dessutom planterades för att fylla luckor i de gamla bestånden eller för bildande av nya grupper en stor mängd smärre vildväxande träd och buskar såsom hassel, fläder, oxel, björk och pil, samt av parkartade växter bl. a. rosor och rhododendron. Av dessa senare erhöllos från Holland verkliga jätteexemplar i bästa tänkbara kondition, vilka under utställningen voro översållade med blommor. Även parkrosorna, vilka huvudsakligen placerades kring näckrosdammen, bildade tillsamman med de där bevarade vildrosorna vid midsommartiden en färgrik tavla. Kring näckrosdammen planterades i övrigt sådana högväxta blommande strandväxter som Lythrum, Iris, Spiræa m. fl., varjämte det naturliga bergspartiet mellan dammen och stora gården ordnades som en klippträdgård med den omväxlande flora av rikblommande, låga växter, som tillhör dessa anläggningar. Dammen själv fick sitt namn av de där planterade vita, skära och högröda näckrosorna, vilka jämte de övriga vattenväxterna Butomus, Sagittaria, Typha och andra nådde en frodig utveckling.
En av de händelser som fick stor internationell uppmärksamhet under utställningen var att Albert Einstein höll en föreläsning den 11 juli i Kongresshallen på Liseberg. Han hade bjudits in av kemisten Svante Arrhenius som satt i nobelkommittén.
Ur boken "Utställningens arkitektur – Redogörelser från Jubileumsutställningen i Göteborg 1923 III" av Sigfrid Ericson och Arvid Bjerke, 1930
Wikipedia
Bilder från Göteborgs stadsmuseum